Tips & Råd

Forklaring forskjellige oljer
 
 
 
 
 
Index

Linolja
Rå linolja
Kokt linolja
Standolja
Andra special-linoljor
Egenskaper hos linoljebaserade färger
Träolja (kinesisk träolja, tung-oil)
Fiskolja
Alkyd (alkydolja)
Egenskaper hos alkydbaserade färger
Latex, akrylatlatex (plastfärg)
Egenskaper hos akrylatlatex
Linolja

Linolja utvinns ur fröet från linväxten (Linum usitatissimum). En variant är spånadslin som under århundraden använts för linneberedning. En annan, oljelin, odlas för utvinning av olja. Redan egyptierna kände till linoljans fördelar som bindemedel i färger. Men först i slutet av medeltiden började konstnärer använda linolja vid tavelmålning. Det dröjde sedan ytterligare några århundraden innan linolja började användas som bindemedel i hantverksmåleriet. Och då till kyrkor, slott och herresäten där man hade råd att unna sig att måla och smycka byggnader och möbler.
Den linolja som idag används i Sverige kommer normalt från Sverige, Kanada och Sydamerika. Kvaliteten på den råa linoljan anses vara högre på den som odlas på nordligare breddgrader. Halten linolja i fröet ligger mellan 34-42 %.

Rå linolja
Utvinning kan ske på två sätt - extraktion eller pressning. Vid extraktion löser man ut oljan med ett oljelösande lösningsmedel, vanligen bensin. Denna metod ger större utbyte ur linfröet, men ger en linolja som anses sämre som bindemedel för färg. Vanligare är att man pressar ur oljan ur det mogna fröet varvid ca 95 % av oljan kan utvinnas.
Pressning kan ske genom kall- och varmpressning. Vid kallpressning krossas först fröna till ett mjöl och pressas sedan i speciella skruvpressar utan särskild värmebehandlning. Vid denna pressning utvinns ca 35 % av möjlig olja. Denna kallpressade råa linolja används vid beredning av finare konstnärsfärger, tillverkning av standolja, för träoljor mm.
Produkter baserade på kallpressad rå linolja ger en extremt god vätning och insugning i underlaget samtidigt som torkprocessen (oxidationen) är mycket långsam.
Återstoden från skruvpressen mals sedan på nytt och behandlas med vattenånga så att cellväggarna i fröet sprängs. Frömassan pressas under högt tryck i speciella skruvpressar. Den utvunna oljan är varmpressad rå linolja och används för beredning av kokt linolja, kitt mm.
Oljorna filtreras därefter för att ta bort fasta föroreningar i form av skal och andra fröpartiklar.
De råa linoljorna innehåller en rad andra ämnen som inte alltid är eftersträvade. Det kan vara fina bottensatsbildande ämnen, slemämnen, glycerider, fofatider, färgämnen etc. Alla kan ge egenskaper som inte är önskvärda i den färdiga färgen. En rad metoder (raffineringar) finns för att ta bort dessa ämnen. Nämnas kan brytavslemning, hydration, blekning och alkaliraffinering.

Kokt linolja
Det förekommer s k antioxidanter i den råa linoljan som fördröjer oljans förmåga att oxidera (torka). Rå linolja har lång torktid och för att korta ner denna framställs kokt linolja. Detta sker genom samtidig uppvärmning av den råa linoljan till ca 150-2000C och tillsättning av s k sickativ (metallsalter).
Den kokta linoljan torkar snabbare, men är tjockare till konsistensen och lite mörkare i tonen.
Om man under kokningen blåser luft genom oljan försvinner också en del antioxidanter och man erhåller då en ännu mer snabbtorkande linolja, blåst kokt linolja.
Kokt linolja används för det mesta ensam eller i kombination med andra linoljor i s k äkta linoljefärger för ex v fasadmåleri.

Standolja
För att få en linolja med bättre väderbeständighet, bättre glanshållning, högre vattentålighet och mindre gulning tillsätts ofta avpassad mängd standolja till linoljefärger. Standolja framställs genom att linoljor värmebehandlas i hög temperatur, vanligen utan lufttillträde. Det sker då en polymerasition - molekylförstoring. Standoljan blir tjockare en vanliga linoljor och fortare spröd efter torkning. Den ger också sämre insugning och ger ökad seghet vid applicering. På grund av dess nackdelar sätts oftast bara en mindre mängd till linoljefärgerna för att ge önskade mervärden hos produkten.

Andra special-linoljor
Framför allt förr, framställdes för olika specialändamål andra typer av behandlade linoljor. Exempel på dessa är låg- och högtemperaturblåsta linoljor och faktorolja (svavelbehandlad linolja).

Egenskaper hos linoljebaserade färger
Linoljebaserade färger ger mycket goda vätning och inträngning i underlaget. Denna beror främst på att linoljans molekyler är mycket små. En annan utmärkande och positiv egenskap är att linoljor är relativt tunnflytande i sina koncentrerade former, varför de ger färger med hög fyllighet. Samtidigt måste man se till att inte applicera för tjocka skikt per strykning efersom det annars finns risk för rynktorkning, filmen får en rynkig yta.
Linoljefärger får en relativt vattentålig och tät film som stoppar fuktinträngning i underlaget.
Oxidationsprocessen (torkningen) sker, kort uttryckt, genom att de små molekylerna flätas samman med syremolekyler till ett allt större och tätare nätverk. Processen går från början relativt snabbt i en med tiden avklingande hastighet som på sikt ger en hård och spröd färgfilm och som i tjocka skikt kan börja flaga av från ytan. Torkhastigheten blir snabbare vid högre temperatur, god luftväxling och ljus.
Linoljefärger är känsliga för alkali som ger en nerbrytning av filmen (förtvålning). De är därför olämpliga på ex v betong etc.
Andra nackdelar är den långa torktiden, gulningsrisk och kritningstendens (pigmentutfällning). Kritning kan på mörkare kulörer ge stora kulörförändringar och matt färgfilm. Efter lång tid och upprepade övermålningar finns också risk för att s k linoljeblåsor uppstår. Detta fenomen innebär att stora lösa blåsor uppstår på den målade ytan. Under dessa finns en kletig massa som försvårar ommålning. Den exakta orsaken till dessa blåsor är okänd, men risken kan minskas genom att speciella pigment, bl a zinkvitt tillsätts färgen. Linoljefärger och andra färger baserade på vegetabiliska eller animaliska oljor är utmärkt näring för, främst, olika mögelarter ex v svartmögel. För att minska påväxning behövs därför tillsats av mögelhämmande medel, fungicid.
Ett viktigt påpekande är att den snabba oxidationen hos linoljan kan ge risk för snabb temperaturstegring och självantändning i trasor mm. Processen genererar värme och i en trasa kan man säga att en stor yta finns på en liten volym. Därav kan värmestegringen bli så stor att den når antändningspunkten. Normalt rekommenderas uppeldning av trasor eller att de läggs i en vattenfylld burk
Begränsningarna hos linoljefärger har, under de senaste årtiondena, inneburit att de minskat kraftigt till fördel för modernare färgsystem. För närvarande upplever de en mindre renässans i takt med att många önskar en återgång till äldre och beprövade metoder och material.

Träolja (kinesisk träolja, tung-oil)

Kinesisk träolja utvinns ur frukterna av ett träd som liknar vårt äppelträd. Den mesta odlingen har skett i Kina (därav den svenska benämningen).
Oljan blir i oraffinerat tillstånd mycket känslig för rynkbildning under torkningen. Därför måste den genomgå speciell raffinering
- göras gasfast. Utmärkande fördelar jämfört med linolja linolja är en snabbare tork och bättre vattenbeständighet. Detta ger fördelar vid framställning av bland annat högvärdiga klarlacker ex v båtlacker där hög vattenbeständighet och glans eftersträvas. Bland nackdelarna kan speciellt nämnas att den fort blir spröd och därmed erhåller en kortare livslängd främst vid användning utomhus. Den måste också spädas kraftigt före användning vilket ger sämre fyllighet och sämre miljöanpassning. Kinesisk träolja betingar normalt ett högt pris i förhållande till linolja.
Vanligen tillsätts bara mindre mängd kinesisk träolja till linoljelelacker/-färger för att ge önskade egenskapsförbättringar.

Fiskolja

I bland annat USA har under lång tid fiskolja kommit till användning vid färgframställning. Vanligen framställs denna ur sill eller sardiner.
Framställningen görs antingen via kokning av fisken med efterföljande avskumning av oljan eller genom pressning av fiskkropparna. Den utvunna oljan har en otrevlig lukt. Genom raffinering kan denna lukt elimineras till största delen.
Fiskolja ger en utpräglat god inträngning i underlaget och används huvudsakligast till impregnerande/penetrerande grundoljor. De är mindre lämpade för framställning av högvärdiga lacker eller färger eftersom de ganska fort ger en spröd och gulnande film.
>

Alkyd (alkydolja)

Alkyd är en fonetisk förkortning av engelskans al(cohol) och (a)cid. Skälet till detta är att alkyder är uppbyggda av huvudkomponenterna flervärd alkohol (polyalkoholer) och flerbasiga syror (dikarbonsyror). Dessa hartsliknande spröda och hårda produkter kallas polyestrar.
För att erhålla en lättlöslig produkt med önskvärda egenskaper för olika färgtyper tillsätts vid tillverkningsprocessen oftast en fettsyraester från olika oljor (linolja, sojaolja, tallolja etc). Dessa produkters rätta benämning är oljemodifierad alkyd men i dagligt tal benämns de kort och gott alkyd eller (ofta vid utomhusbruk) alkydolja.
Det senare för att markera att dessa produkter innehåller hög halt av fettsyror, de är feta alkyder, vilket ger färger som behåller mjukhet och flexibilitet under lång tid. Ibland tillsätts ren linolja i alkydbindemedlet för att modifiera egenskaperna hos den färdiga produkten. Att kalla färger baserade på alkyd för oljefärger är felaktigt och kan bara ses som ett försök att få konsumenten tro att det är rena linoljebaserade färger.
Framställningen av alkyder är en tämligen komplicerad process som sker i s k reaktorer där komponenterna "kokas" i hög temperatur och vakuum.

Egenskaper hos alkydbaserade färger
Alkydoljebaserade färger kan sägas vara moderna varianter av traditionella linoljefärger mest på grund av torkprincipen som är densamma - molekylföstoring genom syretillförsel (oxidativ torkning). Alkyder kan varieras i mycket hög utsträckning och att ge en helt entydig beskrivning av för- och nackdelar hos alkydfärger är vanskligt. Men om man ser till en seriös färgtillverkares produkter kan fördelarna generellt sett, jämfört med linoljefärger, sägas vara många.
Alkydbaserade färger är lättare att applicera, torkar snabbare, är slagtåligare, ger mindre gulning, har bättre glanshållning, ger mindre kritningsbenägenhet och bättre väderbeständighet i övrigt. Som för linoljefärger gäller att alkydfärger ofta riskerar att drabbas av mögelpåväxt om än i mindre omfattning. Därför måste normalt en fungicidtillsats ske. Moderna alkydfärger har oftast en geléliknande (tixotrop) konsistens vilket underlättar applicering och minskar risken för rinningar och stänk.
Bland nackdelarna finns att alkydfärger är nästan fasta i sin koncentrerade form och måste lösas/spädas i organiska lösningsmedel för att kunna appliceras. Detta ger mindre fylliga färgfilmer per strykning jämfört med linoljefärger, men samtidigt mindre risk för rynktorkning. Tidigare löstes alkyderna som används i konsument-/yrkesmålerifärger i lacknafta. Lacknafta innehåller en betydande del s k aromatiska kolväten. Dessa anses ha negativ inverkan på miljö och hälsa. Därför sker nu övergång till alifatnafta med mycket liten andel aromatiska kolväten. Denna är mindre hälsovådlig och dessutom mer luktsvag samtidigt som alifatnafta också kan betraktas som skonsammare för den yttre miljön. Även alkyder är känsliga för alkalier och bör inte användas på sådana underlag (cement, förzinkad plåt mm).
På senare år har vattenburna alkydfärger introducerats på marknaden. Genom speciell teknik och tillsättning av s k emulgatorer kan alkydbindemedel finfördelas i vatten. Efter avdunstningen av vattnet efter målning, börjar sedan en torkprocess (oxidation) på samma sätt som för en normal alkydoljeprodukt. Fördelen är att man slipper tillsättning av organiska lösningsmedel (ex v alifatnafta). Nackdelen har varit att emulgatorerna har bidragit till att färgfilmen har blivit något mer känslig för vatteninträngning. Men här fortgår forskning och utveckling mot säkrare bindemedel.

Latex (akrylatlatex)

Under 60-talet introducerades latexfärger för utomhusmålning i Sverige. De var av olika typer men så småningom har tyngdpunkten kommit att handla om akrylatlatex. Akrylat är kort utryckt, en polymerisation mellan akrylsyror och olika estrar. Utmärkande egenskaper är god UV-beständighet (solljus) och mycket god väderbeständighet och glanshållning.
Dessa akrylathartser kan relativt lätt finfördelas (dispergeras) i vatten tillsammans med några procent filmbildande lösningsmedel. I ett dispergerat akrylatlatexbindemedel föreligger bindemedlet som mycket små droppar. Efter applicering och under vattenavdunstningen flyter dessa droppar ihop till en sammanhängande film (sintrar). Efter filmbildningen kvarstår en hel del mikroskopiska porer som jämte kvarvarande dipergeringsmedel i filmen gör att den blir hydrofil. Med detta menas att en färgfilm baserad på akrylatlatex lätt släpper in och ut fukt. Färgfilmen blir "öppen" och "andas". Detta faktum har missförståtts av både medier och allmänhet som ofta oegentligt påstår att latexfärg är tät som en plastpåse, plastfärg. Skälet till att latexfärger under olyckliga omständigheter kan medverka till rötskador på trä är det faktum att dels tränger de dåligt in i träunderlaget dels kan större mängder vatten tränga in genom färgskiktet än vad som hinner dunsta ut i ångform. Detta ger i vårt ogynnsamma klimat ofta en under långa tider allt för hög fuktkvot i träet. För att röta skall uppkomma måste trä vara vått under större del av tiden. Samtidigt måste man också inse, att andra omständigheter har bidragit till problem. Det kan vara sådant som sämre virke (frodvuxet trä med stor andel splintved), felaktiga konstruktioner och utelämnande av ytbehandling av ändträ vid skarvar etc. Man skall inte heller glömma att nederbörden idag innehåller många sura föroreningar i vilka svamp och mögel trivs.
För att minska denna risk och ändå kunna utnyttja latexfärgernas mycket goda egenskaper i övrigt, bör man alltså impregnera och grundmåla med en färger som hindrar onormal fuktvandring in i träet. Grundmålningen bör därför göras med olje- och alkydbaserade produkter. Man skall måla i system.

Egenskaper hos akrylatlatex
Färger baserade på akrylatlatex innehåller huvudsakligast vatten som spädningsmedel vilket gör dem skonsamma både för arbetsmiljön och den yttre miljön. De är lätta att applicera och torkar snabbt (fysikalisk tork = torrt när vattnet avdunstat). De behåller sin mjukhet och följsamhet under lång tid. De ger färgfilmer med hög väder- och glansbeständighet utan större tendens till kritning. Detta ger stor frihet vid kulörval. Latexfärger ger också normalt mycket god vidhäftning till de flesta underlag.
Nackdelen med latexfärger kan sägas vara att man måste grundmåla med annan färgtyp, men den uppvägs oftast genom att det totala systemet ger en betydligt längre livslängd än andra färgtyper.
Generellt skall latexfärg övermålas med latexfärg men på gamla ytor kan och bör man stryka med en penetrerande alkydoljegrundfärg före slutmålning. Omfattande tester av bl a Trätek visar att tidigare latexmålade ytor kan övermålas med alkydoljefärger om så önskas.
Omfattande forskning av Trätek, Chalmers m fl visar också att akrylatlatexfärg målad i system med penetrerande grundfärger/oljor ger minst lika gott fuktskydd som linolje-/alkydoljefärger.

I det ovanstående har vi i korthet försökt beskriva uppbyggnad och egenskaper hos olika bindemedel vanliga för tillverkning av utomhusfärger för trä. Vi har inte beskrivit något om slamfärgen, Falu Rödfärg, vår mest traditionella färg. Vi tror dock att den är så känd till uppbyggnad och egenskaper att det inte behövs någon närmare beskrivning i denna artikel.
Vi har också medvetet utelämnat diskussion runt begreppen lasyrer, täcklasyrer och täckfärg med sina skillnader rent fysikaliskt. Om detta och mycket mer finns att läsa i Beckers Färgs broschyrer och färgkartor. Titta även på vår hemsida
Använd gärna ovanstående artikel helt eller delvis, men ange källan tack!


 

Oljers inntregningsevne

Ta en titt på begge pappstykkene og sammenlign

Ulike oljers evne til og trenge inn i underlaget

Testen under kan du selv gjøre med grunnmaling på et stykke grovt papir

Vi har strukit olika färgtyper på den övre raden samt endast bindemedel utan pigment på den nedre.
Underlaget är ett vanligt golvskyddspapper. Pigmenten binder en del av bindemedlet på ytan. Av den anledningen ska en grundfärg inte innehålla för mycket pigment.

Titta på baksidan av pappret och se de olika bindemedlens genomträngningsförmåga

Papirets bakside

Sånn ser papirets bakside ut (bildet er speilvendt passer til det øvre bilde). Endast linoljefärgen har förmått tränga igenom pappret helt. Alkyd-linoljefärgen har en svag inträngning (beroende av halten linolja), medan de andra tre färgtyperna uppenbart inte gör annan nytta än att ligga på ytan. Titta på förra bildenigen

Kulturfärg som rettighetshaver www.kulturfarg.se