Gång på gång stöter vi på myten om att linolja ska blandas med terpentin för att oljan ska kunna tränga in i virket. Terpentin eller nafta behövs enbart till syntetitiska oljor som utan ett lösningsmedel är omöjliga att stryka ut med en pensel. Dit hör alkydoljor. Linolja, i synnerhet den råa linoljan, har så oerhört små molekyler att de utan problem tar sig in i träets por-öppningar.
Däremot kan man möjligen påskynda torkningen, dvs syreupptagningen, med hjälp av lösningsmedel. Det går till så att det flyktiga lösningsmedlet avgår (till skada för miljön) och lämnar efter sig små håligheter dit luftens syre har tillträde. Men detta sker på bekostnad av kvaliteten av oljebehandlingen och framför allt med mycket negativa miljöeffekter.
Lägg därtill att ett alltför snabbt torkförlopp hindrar linoljan att fortsätta sin väg in i virket.

  vi får regelbundet mail där man frågar om fasadbehandling med järnvitriol. Vi gissar att olika tidskrifter lyft fram denna undergörande behandling. Sä här ligger det till enligt vår egen subjektiva syn på saken:
Järnvitriolbehandling är huvudsakligen att betrakta som en kosmetisk åtgärd för att snabbt få den grånad av virket som annars naturen sköter av sig själv.
Träskyddseffekten är närmast försumbar. Behandlingen skyddar inte från solens tärande UV-ljus som bryter ner träets eget bindemedel.
Behandlingen skyddar inte mot vatten (och givetvis inte heller mot frost som en tidning skrev).
Man kan få missfärgning av järnvitriol på avrinningsytor som består av korrosiva metaller.
Att järnvitriolbehandling hyllas av några husägare beror till största delen på att deras grannar målade sina hus med täta, syntetiska färger utan oljegrundning. De husägarna fick ju byta sin panel efter bara några år.
Slutsats av detta är att ingen behandling (eller förvisso även en järnvitriolbehandling) är bättre än en helt felaktig målningsbehandling. Rätt byggt ruttnar inte en fasad utan färg - den grånar, eroderar sakta och omger sig med ett skikt av lösa träfibrer.
Nästa slutsats är att vill man stoppa UV-ljusets härjningar måste en fasadbehandling innehålla tillräckligt med pigment som kan reflektera bort strålarna - en sorts solskyddsfaktor alltså.

Lärkträ framhålls ibland som ett underhållsfritt och enastående virke som inte ruttnar. Åtskilliga studier visar att lärkträ inte är mer beständigt än vanlig furu. Skillnaden mellan lärk och furu är att lärk beroende på växtförhållanden kan ha en högre andel av kärnved. Det kan man ha nytta av. Lärkens kärnved är i princip lika beständig som furans kärnved och lärkens splintved (mellan kärna och bark alltså) är jämförbar med furans splintved.
Slutsatsen blir att oavsett vi bygger verandan av lärk eller furu så ska vi måna om en hög andel kärnved för att få bästa livslängd.
Lustigt nog gäller det omvända när virket är tryckimpregnerat. Impregneringsvätskan kan inte tränga in i kärnvirket och på en impregnerad stolpe som placeras i jord ruttnar kärnan före den impregnerade splintveden. Detta gäller vid impregnering med CCA (koppar, krom, arsenik). Med metallfria impregneringsmedel varierar livslängden rätt mycket mellan olika produkter.

Grymt besvikna lär de nyblivna villaägare bli som trodde att deras livs största investering - ett nybyggt trähus - var målat enligt konstens alla regler och skulle stå där och skina blankt i många år.
Aldrig skulle väl familjen acceptera en ny bil som bara var grundmålad med lite kulört färgstoff som nästan går att borsta av, men så kan det i värsta fall gå till när det gäller trähus.
Vanligtvis maskinmålas panelvirket med en alkydoljebaserad grundfärg, ibland löst i stora mängder miljöskadliga lösningsmedel och i andra fall är oljan emulgerad med vatten. Behandlingen kan av besparingsskäl i värsta fall utföras med så lite bindemedel per ytenhet att man lika gärna kunde låtit bli. Resultatet syns men gör ingen större nytta.
Dessbättre snålar nu inte alla på färgmängden men även med rätt färgmängd får man ett syntetiskt skikt som har ganska dålig inträngning i virket. Syntetiska färgprodukter åldras ju från insidan. Det innebär att de med tiden förlorar sin vidhäftning. Är produkten sedan en vattenemulgerad grundfärg så finns alltid en emulgator med som ibland ställer till problem med sin stora kärlek till vatten.
Ni som läst på om detta med täckande färg vet att man alltid ska måla minst tre gånger på en fasad. Har man otur levereras huset utan den sista strykningen - den som ska ge livslängd åt målningsbehandlingen. Det kan man gå med på under förutsättning att man som husköpare vet vad man betalar för och att man har målningsjobb ogjorda.
Risken är stor att husköparen svävar i okunskap om förhållandet.
Vi vill framhålla att rätt utförd fabriksmålning av panelvirke med rätt färgsystem är en överlägsen metod både av kostnads-, kvalitets- och miljöskäl.